friggolitenpk.blogg.se

Vi började dagen med att ta hand om barnen vid stranden. Det var ingen strandig strand, utan lite klippig och väldigt öde. Och varm. Ovana som vi är så brände vi oss :S. Barnen är i alla fall snälla men det ger au pair-vibbar ;) 

Sen gick vi till deras hus där pappan gjorde i ordning poolen och tog över barnen medan vi badade! De har verkligen ett fint hus och fin terass där poolen är inbyggd.

På eftermiddagen hände något spännande! Vi skulle ut och springa på stranden efter mellis men Linnéa somnade så det blev vid 16:30. Men en snabbisrunda räcker, tänkte vi. Innan skymning så skulle vi vända hem, men hittade inte uppgången o skogen! Vi visste att det var vid palmer men vi sprang fram och tillbaks men hittade inte var vi skulle upp. Överallt såg det annorlunda ut jämfört med det vi sett på dagen, och nu var det high tide. Tillslut blev det såklart ganska mörkt och vi hade ingen ficklampa och lite rädsla (panik) hann komma. Vi fick helt enkelt bara ta en väg upp i skogen, som var ännu mörkare än vid havet, och hoppas på att någon skulle bo där och veta var vi skulle! Vi sprang och sprang och vi såg ett hus! Vi rusade in och skrek "hallå, hello, hola, help us" xD

Det visade sig vara våran granne! Så det var bara 1 minut hem! Puh! Läskigt, och vi eftersvettades i en timme efteråt... Vi har ju läst i böckerna om framförallt Peninsula Osa att "if you get lost, you get really lost"...

Det blev inga krokodiler. Jag ville inte gå själv och L ville vila. Guiden sa dock att vi var välkomma tillbaka. Man blir ledsen, han verkar så ensam. 

  

Vid 12 mötte vi upp mamman i familjen, eller hon var väl 20 min sen när hon åkte förbi och meddelade att hon bara skulle lämna av några och komma tillbaka. Vi åkte mellan affärer, hennes jobb, hennes hus och vårat "strandhus", fick vakta hennes barn, träffa hennes kollega, en annan volontär, volontärens kompis, två hundar, hennes man, två föredetta volontärer, hennes granne... Mamman är den mest intensiva människa jag mött! 

Vårat hus ligger 30 min (måste vara mer) utanför (!) Puerto Jiménez. Paniken som sprider sig mer för varje minut när vi först ska handla och bunkra mat för tre till fyra dagar, åker på en grusig väg med stora vattenfyllda hål i in mot naturen, inte har wifi eller tv, har sagt att vi ska vara här ungefär två veckor... 

Första natten skulle vi bo med de föredetta volontärerna, amerikaner, som skulle berätta och förbereda oss i en liten get-together-night. Jag och L fattade det som att det skulle bli party (zzz), våran engelska har visat sig vara riktigt kass ibland. Men det blev att jag och L satt i soffan med en varsin Costa Rica-bok, och de kelade i köket. Vi förstod inte ens var vi skulle sova. Verkligen bara inkastade i allt.

Jag undrar vad vi ska göra här? Vi ska alltså bo i ett fint hus på två rum och en dusch utomhus och en strand fyra minuter bort men avskärmat från allt. Jag har inte ens en bok med, så jag hoppas de som finns i huset är bra.

  Vi ska jobba 3h per dag, mest med barnen på 3 och 1,5 år. Familjen bor fem minuter bort och jobbar inne i "stan" (finns en huvudväg och tre korsningar ungefär) med att tillverka naturliga tvålar, parfymer, body lotion.

Vi har ingen bil såklart, så nu kan vi inte kolla krokodilerna ändå :P

  Vi fick skjuts från busshållplatsen, tack gode gud! Det ösregnade och vi visste inte ens åt vilket håll vi skulle gå. Receptionisten var jättegullig och sällskapssjuk. Jag villr bara springa till duschen, Linnéa ville sova, han ville informera. Han jobbar som guide i Corcovado nationalpark.

  Vi ska förhoppningsvis följa med och mata krokodiler efter frukost (som han gått och köpt efter våra önskemål...)!! :D

Costa Ricaner- ticos, verkar väldigt vänliga och snälla!

Vi bor vid palmerna, huset och flygplanet ;)

Det blev en ligga-på-hostelet-dag igår (Alajuela). Verkligen hela dagen. Jag hann inte få liggsår, men jag var rastlös, uttråkad, less, deppig, negativ. Linnéa sov. På eftermiddagen var vi en sväng på marknad. Annars hände ingenting. Jag har höga förhoppningar om resten av tiden och idag åker vi 8h söderut till Peninsula Osa och Puerto Jiménez! Det tråkiga är att jag antagligen kommer få göra aktiviteterna som jag sett framemot själv. Men nu ska jag ställa om mig till positiv. Det känns fel att vara sur när man är på andra sidan jorden med en av sina närmaste vänner ;)

På bussen: 

Vad kul det är att åka buss! Men jag fattar inte varför jag är hungrig hela tiden. Eller jag fattar varför, men det är störande. Maten är ju som sagt dyr men jag äter bananer för glatta livet. Nu har jag köpt utsökta bananchips också! Snart får jag väl en bananförgiftning :P

Bussen är möglig, spelar dålig musik (eller ljud), vägarna är slingriga och skumpiga, inte guppiga utan som att man kör på stora gruskorn- förstå vad det durrar och låter. Linnéa mår illa och sitter bredvid en tant längst fram så jag roar mig själv några rader bort. Landskapet är fantastiskt! I början... Då satt jag som en kattunge som tittar på ett pendlande snöre. Men det har varit samma natur i 5h. Grön, tät "skog" (kallar man det skog även när träden inte är granar?), lummigt, fluffigt, buskigt, grönt. Inte många byar och hus på denna sträcka!

  Vi åker alltså San José (mitten)- Puerto Jiménez (söder på halvön i söder). När vi bytte buss i San José fick vi gå 15 minuter eftersom det finns x antal olika busstationer runt om San José, tack och lov var våran nära. Linnéa ville ta taxi, speciellt då vi helt plötsligt hamnade i världens slumkvarter något block från centrum, men taxi går emot mina principer så jag nästan tvingade henne att gå :P Dock väldigt, väldigt varmt att gå!

Nu i pausen köpte jag en dricka med en kokosnöt på. Jag tror kassören flörtade men jag förstod inte allt. Jag tycker spanskan här är annorlunda. Mindre energisk och stark än Spaniens spanska och allmänt svårförståelig. Jag har ett mål med min spanska; att jag ska förstå en diskussions innehåll på radion :) 

När jag tänker efter så läste jag aldrig på drickans innehåll, kanske jag köpte en alkohol? Den heter Piña och smakar sött. Det kanske blir en rolig bussresa igen.

Tack vare att Linnéa blir åksjuk så satt vi längst fram i bussen både till vulkanen och tillbaka till Alajuela. Vi såg alla vägar, hus, bybor, hundar och chaufförens körsätt (han hade sån extrem svårighet att växla, vilket var väldigt kul att kolla på).

Tillbaka i Alajuela försökte vi få tag i en busslista med olika städer och tider. När man anstränger sig så med spanskan och ingen förstår... Vi gick och fönstershoppade istället. Maten i affärerna är väldigt dyr! Men kläder och skor var billigt. Jag får ta mig en shoppingdag innan avresan hemmåt sen :)

Alajuela är en enkel stad, hela staden är delad i rutor och "block" vilket gör det enkelt att räkna korsningar om man har karta. Men det blir väldigt svårt när man inte hittar för alla kvarter ser likadana ut. Det finns inte mycket att göra och se. Mysigt att gå runt och vi är nöjda att vi inte valde San José för det har vi faktiskt bara hört dåliga saker om, även läst i guideböcker. Det var meningen att vi skulle vila upp oss och sen åka vidare. 

På kvällen planerade vi nästa stad. Vi vill till någon strandstad på Stilla Havskusten (Quepos eller Uvita kanske) men antingen är staden, hostel eller strand för långt bort och Linnéa vill inte gå för långt med packning, och jag vill inte åka taxi. Till vårat första jobb, familjens gård, i Puerto Jiménez, tar det 8h, och det skulle väl gå. Men vi får inte komma fören på måndag :(

Vi har alltså lite dötid i 2 dagar... Men vi var så himla trötta vid 20 igår kväll att vi fick lov att sova utan att ha kommit fram till något. Så vi får se :)

På San José-flyget satt jag tyvärr i mitten, bredvid en nyfiken, snäll amerikan, jag slumrade till och missade maten. 

Framme i San José sprang jag undan taxitiggarna, och letade buss. Skrattade inombords åt detta: hoppar på en buss, ger en dollar och frågar om jag kan åka till Alajuela. Chauffören snackar spanska, mer spanska, låter en annan förklara på spanska. Jag står som ett stort fån längst fram i bussen med Costa ricanernas uggleögon på mig och försöker uppfatta något ord spanska. En passagerare kan engelska och förklarar ungefär att jag inte kan åka till Alajuela och betala med dollar (utan colones), men jag kan heller inte få dollarn tillbaka för den blev registrerad... Första lurendrejeriet.

All service-personal som jag träffat har i alla fall varit väldigt snälla och hjälpsamma. De hoppar nästan på en och just nu är det bra för jag kände mig plötsligt väldigt obekväm med min amerikanska :O

  Jag vet faktiskt fortfarande inte om hon kom med (vi åkte olika tider, bestämt sen innan).

Jag är i alla fall framme i Chicago, så coolt! Jag är i USA :D USA! I mitt huvud är klockan 02:20, men jag sitter och äter min tonfisk sandwich,(fick beröm över att jag lagat den själv) som knappt kom igenom tullen! 

  Det var ungefär så läskigt som jag trodde att gå igenom tullen i USA. 

Jag var orolig över att jag skulle få klä av mig naken i ett rum eller råka gå ut i en återvändsgränd-exit eller betala böter för att jag hade med mig bananer. Bananerna tog de bort men mackan fick jag som sagt behålla.

Från att planet landade till jag kommit till nästa gate och tullat och åkt tåg och gått igenom security check tog det drygt en timme. Mitt i allt tappade jag bort min klocka. Den är ny så jag fick gå tillbaka och snällt fråga om de hittat den. Tjejen i security hjälpte mig verkligen men hittade den inte. För den låg i min ryggsäck upptäckte jag nu... :P

Vägen till Chicago var i alla fall helt super! Man fick mat två gånger, vilket jag inte visste så jag åt av min egna piqnique också, vatten hela tiden, te, filmer (Longest Road kan vara den klyschigaste filmen jag sett på länge, men Spy var riktigt rolig!), musik, tv, jag hade även två säten för mig själv och två kuddar! Sas levererar! ;)

Nu snart ska jag vidare mot Houston!

Vi har i alla fall läst två böcker och skrivit upp våran resväg. Gammeldags som jag är så fungerar papper, penna och färg bäst, idag har jag fått mer gjort än alla veckor med faktaletning på datorn ;) Det känns bra, nu börjar resfebern och stressen lossna!

Vi har läst att det finns aggressiva apor, man ska hoppa upp i träd om det kommer vilda grisar, man ska akta sig för giftiga grodor och inte trampa på huggormar i nationalparkerna... Och så har Costa Rica 1000 arter djur. Jag som inte gillar djur.

r

  Med det sagt så ska jag nu berätta att jag åker till Costa Rica i 5 veckor! Om jag inte kom in på skolan i höst så skulle jag få unna mig en långresa. Det blev snabbt påkommet då hösten kom plötsligt i år ;-)

  Jag åker med Linnéa och planen är att volontärhjälpa familjer på vägen för att få bo och äta gratis. Varför vi valde Costa Rica var för att det verkade vara ett fint land med många aktiviteter, och litet så att vi får se så mycket som möjligt.

  Det har varit mycket planering med biljetter, familjer, hostel, väldigt mycket på jobbet, hem till Dalarna för att hämta grejer inför resan, träffa familjen, försöka träffa vänner, fixa visum för mellanlandning i USA. Jag har varit helt slut :-P Vissa backpackers gillar att ta dagen som den kommer, men jag vill läsa på innan och vara väl förberedd då vi inte har så jättemycket tid på plats.

  Nu kommer Linnéa till Stockholm om två dagar så att vi kan planera ihop! Emellanåt känns det för länge, för stort, för tidigt att åka, medan det emellanåt känns så extremt bra och jag är så taggad!! Äntligen ska min backpacker-själ få uppleva en ny världsdel!

!