Framme i Alajuela, San José
Jag lyckades hitta två stolar i Houston som jag låg över, armstödet intryckt i sidan och en knölig ryggsäck till kudde. Sov en stund.
På San José-flyget satt jag tyvärr i mitten, bredvid en nyfiken, snäll amerikan, jag slumrade till och missade maten.
Framme i San José sprang jag undan taxitiggarna, och letade buss. Skrattade inombords åt detta: hoppar på en buss, ger en dollar och frågar om jag kan åka till Alajuela. Chauffören snackar spanska, mer spanska, låter en annan förklara på spanska. Jag står som ett stort fån längst fram i bussen med Costa ricanernas uggleögon på mig och försöker uppfatta något ord spanska. En passagerare kan engelska och förklarar ungefär att jag inte kan åka till Alajuela och betala med dollar (utan colones), men jag kan heller inte få dollarn tillbaka för den blev registrerad... Första lurendrejeriet.
Nej men jag vet inte. 8:- är väl inget men jag fattade aldrig varför. Surt. Och kul ;)
Jag tog en annan buss, hoppade på och betalade i efterhand. Chauffören mumlade och jag tänkte att jag kanske måste kliva av för att han inte fattade att jag hade dollar. Men det gick bra. Herregud vilken trafik! Bussar och mopeder hit och dit och en rullstol i mittfilen.
Jag hade skrivit ut en karta men den var så utzoomad och vägarna hade inga namn så jag hittade inte. Jag frågade, men mest gick jag runt, och tillslut ville en kvinna visa vägen som hon själv inte kände till.
Linnéa fanns på hotellet, puh. Det gjorde även vad som känns som 100-tals myror. Och nu öser regnet ner och åskan dånar. Hostelet är skamfilat men receptionisten gästvänlig.
Klockan är 16 och vi gäspar och är hungriga.
