friggolitenpk.blogg.se

Torsdag 7/1
Nu ska jag resa till Hannover för turkisk bröllopsfest med en gammal au pair-kompis. Sen ska jag vidare till Berlin för en "weekend" med mig själv.

Jag tog inte incheckat bagage för att jag ville vara ekonomisk, praktisk och snabb men i praktiken blev det mest bökigt. Ingen linsvätska och ingen deodorant kunde jag packa ner. Vid Arlanda gick jag direkt till security check, fel dessutom, istället för att kolla flygtavlan. Där påpekade de att jag måste skriva ut en biljett med kod. Bråttom till andra sidan avgångshallen med kabinväskan hoppandes bakom. Där berättade automaten att mitt flyg var inställt och bytt till ett 1h senare. Så jag fick ändå gå till check in och prata med dem. Jag fick släpa runt på bagaget hela resan med mellanlandning i Frankfurt. Ekonomiskt men inte praktiskt. Nybörjaraktigt!

Efter att jag blivit upphämtad från flyget i en prickad bil utan vinterdäck i ett slaskigt Hannover så fick jag följa med på spa där jag åt choklad och läste om att bli "slimmer" i ett tyskt magazin medan Yelda fick soldusch. 

Vidare mot floristerna där de fick en utskällning för att de tydligen inte längre ville fixa blommorna till festen. 

Hem och träffa hennes gulliga man som inte vågade prata engelska. Synd det för jag vågar inte prata tyska. Vi åt indiskt och packade upp grejer till deras nya lägenhet som för övrigt är billig och inte behövde köas för.
Sen åt vi frukt, nötter och choklad. Man är verkligen gästvänlig och generös som turk/tysk. Yelda lärde oss också vilka danser som gäller :)

 

 

 

På fredag 8/1 förmiddag sprang vi mellan affärer för att leta korsett, frukost och pynt innan vi skulle till frisören. Tydligen jag också. Mitt hår har aldrig varit så stylat någonsin med en hel sprayflaska i håret. Det luktar bajs men är snyggt. Yeldas kvinnliga släktingar gick in och ut ur frisersalongen, sminkade varandra och kacklade. 

Turkar har två lager smink. Jag kommer ha mascara och ojämna vingar. Skönhetsångest. Men jag är smalast i alla fall, får jag väl tänka ;). 
Tydligen så passar inte mina skor heller till tillfället, och knappt min korta klänning. Yelda är perfektionist och jag är väldigt enkel...

Vi åkte hem och bytte om, vi åkte med Imads bestman och Yeldas brudtärna för att ta kort vid ett slott (eller vad det var). Även jag var inkluderad på fotograferingen. Det var bara så fint! Jag hade lite svårt att få in att jag var mitt ibland allt, superfin med ännu superfinare brudpar, förberedande min väns bröllop!

Efteråt åkte vi alla till McDonalds för sen lunch innan vi åkte hem. Dit kom även bestmanens flickvän och Angelika (också en gammal au pair!!) och brudtärnan sminkade oss. "Inte så mycket", bestämde jag och jag ryste av att vi alla delade borstar, haha. Hon tog mer och mer smink och tillslut blev jag assnygg ;)

När alla blivit assnygga åkte vi mot Hennafesten. Eftersom vi var med Yelda fick vi vänta till sist.
Vi dansade och dansade, och åt och dansade. Yelda och Imad bytte om till rött och fick henna i handen efter någon ritual. Sen mera dans och foto.
Magiskt!

Jag skriver det nu, mycket har hänt och jag har inte hunnit kopiera in allt. Det här är alltså sista dagen i Panama, huh!

Måndag 30 november

Vi snabbspolar morgonen: sov bara 4-5h, upp 06, packar det sista, går till bussen. Bussen pajar, vi går av och tar en ny buss. Tjugo minuter på mig att köpa biljett och visa-passet-proceduren vid terminalen. Jag hinner, bussen åker och efter en timme är vid vid gränsen. Jag har hört sen innan att det kan ta 2h, så jag kollar klockan för skojs skull.

En person visar oss till en sida, vi får gå tillbaka då det var fel, vi går till en annan kö. Oorganiserat, noll skyltat. Man skulle ha väskan med sig så jag går snabbt och hämtar ryggan. Vårat "bussteam" får gå in i en sal och lägga väskorna på golvet och ställa oss bakom bänkar medan en hund nosar runt. Sånt som jag tycker är läskigt! Jag glömmer lämna min lilla ryggsäck på golvet, så de får säga åt mig. Jag är alltid lite nojjig vid gränserna, OM det skulle vara något. 

Hunden markerar inte så vi går till nästa kö där man ska få stämpeln ut ur Panama. Tjejen i luckan fixar, ropar på en man, de pratar och bär iväg mitt pass. Sen kommer mannen tillbaka och säger att om.jag är.Frida så ska jag gå in vid bakdörren och in på deras kontor. Det här är spännande, men på ett negativt sätt. 
Varför mig? 
Jag får sätta mig på en stol och de frågar om jag kan spanska.
"Un poquito", som jag alltid säger. Kanske byråkratispråk är lättare på spanska (/franska) än engelska?

Jag får sitta på stolen ganska så länge. Jag är nyfiken men förstår att något är det. Mannen kommer tillbaka och frågar om jag lämnade Costa Rica den 23/11.
23:e? Vad är det för datum idag? Vad är det för månad?
Han går iväg igen och mina hjärnceller börjar jobba. Ja, men.23:e var det ja!

När han kommer tillbaka ännu en gång känner jag gråtnerven vibrera. Vad gör jag här?
Han pratar spanska och jag förstår inte längre. Vi får fortsätta kommunicera via Google Translate. Jag läser vad han skriver. Jag svarar. 
Jag kommer inte riktigt ihåg vad han skriver först. Det jag kommer ihåg är när jag läser på mobilen och det står att jag har varit i Panama illegalt eftersom jag inte har en entry-stämpel i passet. 
Bötern är 1000$. Mina tårar sprutar ut. Jag går sönder. Jag är chockad, skakar och när jag skriver ett svar darrar jag så myclet att det inte blir ord det jag skriver. Jag fattar ingenting. Jag förklarar att jag visade passet vid förra gränsen och bla bla bla. Jag frågar vad jag ska göra. 
Om jag inte betalar nu så händer något jag inte minns+deportering och inte inresa till Panama på 5 år. 
Jag vill ringa mamma. Men vad hjälper der? Jag är den enda som kan ta mig ur det här. Jag tänker på lönen jag fått in precis på kontot,funkar korten eller ej? 10 000:- är inte supermycket. För det stod ju inte 100.000:-. Det hade varit katastrof.

"Har du pengarna", frågar mannen.
"Ja", säger jag och torkar tårarna, som jag gjort den senaste kvarten.
"Har du?" Förvånad. Jag tänker "jag är rikare än du tror (tur det)"
Men man måste betala cash för de tar inte kort.
Suck. Men fine, jag tar väl ut cash. Han meddelar då att uttagsautomaterna bara tar ut 500$ per dag. Skämtar han? 
Jag går sönder igen. Bryter ihop. Mitt plan! Jag måste hem om två dagar. Måste hem! Saknar hem så mycket just nu! Tur också att jag åkte idag och inte imorrn!

Han säger att jag ändå kan försöka, så han visar vägen till ett shoppingcenter och beskriver var ATM:en är. Jag går iväg och jag ser inte vart jag ska gå för jag gråter hela tiden. Storgråter, samlar mig en stund, släpper det och storgråter. Alla måste undra vad som hänt. När jag tillslut hittar automaten mitt inne i en affär så går det inte att ta ut alla,pengar. Självklart. Men kortet fungerar ialla fall och skam den som ger sig. Jag provar olika summor, olika val och äntligen, äntligen kommer alla pengar ut. Med 10 000 kronor i ryggsäcken går jag ut från köpcenteret och sätter mig på huk bakom en lastbil och tjuter i tröjan. Jag är inte lättad, det känns inte löst, jag är rädd att bli kvar eller straffad.

Några kvinnor fyller i uppgifter om mig (hudfärg: vit, ser de.inte brännan?). De är ändå snälla mot mig, eller inte otrevliga ialla fall. När jag löst ut mig själv frågar jag noga hur jag ska göra vidare.

Jag korsar gränsen och går förbi en extremt varm korsning mot Costa Rica. Jag klarade det! Eller? Jag gråter hela tiden, utom när jag samlar mig för att prata med någon. Allt jobbigt, jah orkar inte. Jag går till costaricasidan för stämpel, gått fel, nästa lucka. Frågar vart jag ska sen. Väskorna ska kollas. Jag frågar först busschauffören om jag får åka med den bussen som står inne eftersom jag missat den förra (det går bara två per dag).
Nej. Jag måste byta biljett.
Suck. Var då?
Jag får gå tillbaka en bit, träffar en som kan engelska och jag frågar om det blir problem ifall jag går tillbaka över gränsen för att ändra bussbiljetten.
Inga problem.

Jag går förbi varma korsningen. Tänker på hudcancer, jag smörjde inte in mig, skit i det nu. Ett problem i taget.
Jag går för långt, får fråga, gå tillbaka. Pratar spengelska i bussluckan. Jag förklarar, han skriver bara "klockan 13" på biljetten.
Inget mer? Nej behövs inte. Det kommer aldrig gå. Kan han inte skriva sin signatur.eller något. Behövs inte.

Jag går tillbaka till bussen, chauffören pratar i telefon, bryr sig inte om mig. En annan resenär kommer fram, han har samma "klockan 13"-biljett handskrivet som jag! Vi får inte komma in i bussen ändå. Jag går tillbaka till tjejen som kan engelska och ber henne förklara att jag visst får åka med. 
Det var fel buss. Min kommer senare.

När en ny San Jose-buss kommer ställer vi oss i visa-upp-väskorna-kön. Står där ett tag innan en man, som jag känner igen från morgonbussen då han hade hand om bagaget, ropar genom stängslet att vi behöver inte stå i kö. Vi väntar på sidan då. Sen vinkar han att vi kan lasta in allt i bussen. Jag kommer med! Detta tog 3,5h.

Jag somnar direkt och sover en timme. När jag vaknar står bussen still. 
Redan mat-och kisspaus?
Nej, en polis står i mittgången och jag börjar tänka att nu är det någon kontroll jag fastnar i. Men han kollar lugnt allas pass och går av.

Jag är i Costa Rica!!
Det här var en pers! Jag bröt ihop, och gör det varje gång jag tänker på der här! Jättejobbigt var det!

 

 

 

er